Johans blogg

Så har jag då i helgen varit på Sveriges största träningskonvent Svettisdagarna. I förra bloggen garanterade jag att jag skulle gråta och japp, i söndags gick jag typ halva dan med tårar i ögonen och en klump i halsen. Detta efter att ha varit på en kärleksfylld morgonmeditation med Thomas Di Leva, där han liksom Jesus skred upp på en med levande ljus smyckad scen, och därefter en dialog/föreläsning med samme kosmiske kille om allt och inget och vårt förhållningssätt och inställning till andra människor och till livet. Jag har alltid älskat Di Leva. Först rent musikaliskt, när jag hörde Vem ska jag tro på 1985, som är en av de bästa Svenska låtarna ever, och sen genom åren också för hans sätt att vara och livsfilosofi. Han är gränslös och flyter helt fritt mellan religioner, krafter och kosmiska ting i universum. Som ett bevis på detta svarade han när han fick frågan om vilka inspirationskällor han har, framför allt er som jag pratar med just nu, men också t ex Buddha, Jesus och Vishnu. Ett av hans budskap var att acceptera läget som det är och det fick han själv känna av när han fick ett par otroligt korkade frågor om han hade slagit sin fru eller inte, något det tydligen stått i tidningarna om. Känns inte riktigt som om det passade in under föreläsningsrubriken En stund i universum. Di Leva svarade dock mycket bra på det hela. För att stilla mitt sinne var jag bara tvungen att kolla av med honom om han tagit illa upp eller inte och det hade han som tur var inte gjort. Då fick jag också tillfälle att stolt berätta att jag har alla hans album, bl a de INNAN Vem ska jag tro på, nämligen På ett fat och Pussel från början av 80-talet. Då var han mer provocerande och mindre kosmisk. Skön kille som varit artist i 30 år.

Efter denna omtumlande start med Di Leva gick jag på ett pass med konventets stora stjärna Misty Tripoli, influgen från L.A. Det var förresten inget pass, det var en helhetsupplevelse med en kvinna med en utstrålning utan dess like med groove, släppta spärrar, sexighet, svett, kramar, skakande asses och kärlek som var otroligt berörande. Jag ringde hem till frugan och sa att jag hänger med Misty ett par månader ut i världen, men sen kom jag mer till sans och kom på att jag ju faktiskt har fyra barn. Emilia tyckte inte heller att det var en jättebra idé.

Avslutningen i denna halsklumparnas dag var lika berörande den, nämligen Glada Hudik-teaterns verksamhetsledare Per Johanssons berättelse om hur han med denna nu rikskända och snart världskända ensemble (de ska till Broadway) med både utvecklingsstörda och normalstörda, får människor att växa och utvecklas på ett otroligt häftigt sätt. De mest tydliga exemplet på deras framgång och framfart är att de nyligen spelade föreställningen Elvis för utsålda hus på Cirkus i Stockholm och att praktikanten i ICA-reklamen på TV är en kille med Downs syndrom ur ensemblen. Per drar hela tiden en massa historier om roliga repliker som hans kollegor sagt, något som känns befriande. Hur bra som helst.

Själv hade jag också äran att få medverka i vad som troligen var dagarnas största helhetsupplevelse, JYMPA INSANE. Jag fick spela ut till 100% och var energifyllt kraftspöke som först spelade Ryska Nationalsången på min tuba (kämpade febrilt för att få den gamla häcken att låta hyfsat) och sen jympade loss med målade ögon och blod i mungiporna till Prodigys Firestarter och Rammsteins nya Rammlied. Fick ståpäls av att leka rockstjärna och få med mig 450 pers att hoppa upp och ner till de otrooligt tunga riffen i Rammlied.

Jag måste uttrycka min stora beundran för gänget på Friskis&Svettis Riks, som troligen är världens skickligaste konventarrangörer. De lyckas få logistiken av 1400 personer att flyta, temat DET SKA KÄNNAS att kännas i varenda en av de 61 programpunkterna och Svettisdagarna att lyfta och utvecklas varje år. Världsklass!

I helgen är det dags för Sveriges största träningskonvent, Svettisdagarna. Över 1000 ledare av olika typer av gruppträning inom Friskis&Svettis samlas på Idrottshögskolan i Stockholm för en orgie i moves, svett, inspiration och känslor av samhörighet. Träningsteamet på Friskis&Svettis Riks, som arrangerar det hela under namnet DET SKA KÄNNAS, uttrycker att varje deltagare som inte lämnar Svettisdagarna 2009 kaxig av tanken på vad som är möjligt att förmedla på ett gruppträningspass i Friskis&Svettis kommer de att se som ett misslyckande!

Det finns få saker som kan få mig så gråtmild som att vara på Svettisdagarna. Men så fick jag ju också reda på att jag är en känslomänniska, på en utbildningsledarkonferens i september. Det är svårt att förklara vad det är, men det är en sorts lyckorus som går genom kroppen. Säkert är det framkallat av en kombination av stark, cool, vacker och medryckande musik, att många gör samma sak tillsammans, att jag känner att jag orkar ta i, att rörelserna stämmer med musiken och att vi alla har en grundvärdering i att lägga till en bra vana i och med träning, att vi inte har så mycket synpunkter på resten.

Utbudet på Svettisdagarna är enormt. Det presenteras ett smörgåsbord av pass, workshops och föreläsningar. Själv har jag äran att få medverka som inspiratör i en av punkterna, nämligen JYMPA INSANE. Där tyckte dom att jag passade in. Jaha. Kul! Föredragen håller hög klass. På söndag morgon ska jag lyssna på Thomas Di Leva och helgen avslutas med att jag går på ett föredrag som jag hört hälften av förut, nämligen där Pär Johansson, initiativtagare och ledare för Glada Hudik-teatern kör en stark, varm och humorfylld berättelse om arbetet med att skapa en teater där utvecklingsstörda och normalstörda agerar tillsammans på scen. En berättelse som är fylld av exempel på vad som händer när vi tror på människors förmåga att utvecklas i ett sammanhang där man känner trygghet och får växa med uppgiften. Att jag gråter då är faktiskt helt garanterat.